 |
Rubus idaeus
Hallon är en buske som odlats i Sverige sedan renässansen. Vanligast är röda hallon, men även gula förekommer. Blåhallon är inte en annan färg utan en annan art. Bären börjar mogna runt juni, men den stora skörden kommer i slutet av juli/augusti då plockandet måste ske omkring varannan dag för att inte bären ska förfaras.Bären äts som de är eller används till sylt och saft. Drottningsylt görs på hälften blåbär, hälften hallon.
Liksom andra arter i släktet rubusar har hallon småfrukter som är stenfrukter och blommor som saknar ytterfoder. Småfrukterna sammanhänger med varandra och ibland lossnar från pistillfästet tillsammans. Dess buskstammar kommer upp från en vedartad jordstam, växer upprätt, är tätt beklädda med taggar och blir 2-åriga. Det första året är de enkla. Det andra året förgrenar de sig genom blombärande skott från bladvinklarna. Hallon har stark förökning genom rotskott både i vilt och i odlat tillstånd. Dess ståndorter är torra platser, t. ex. skogsberg, klippavsatser, stenrös och snårfyllda backar, där den ofta samexisterar med andra växter. Den är utbredd över hela Norden, till och med ovanför trädgränsen.
Hallonbuskens blommor sitter ofta dolda under löven och är oansenliga med sina små och smala, vitaktiga kronblad, som knappt når över de upprätta foderbladen. De besöks ivrigt av bin och humlor, som lockas av doften och den rikliga nektarproduktionen på den breda skivan innanför ståndarna. Frukten är sammansatt av små men talrika småfrukter, vardera med en helt liten, nätlikt gropig fruktsten.
|
