Beskrivning. Björnbär är halvbuskar med upprätta eller bågböjda till nedliggande stammar. Stammen är grov, som äldre vedartad, ofta kantig och vanligen försedd med grova, ibland krökta taggar. Barken sitter kvar även andra året till skillnad från barken hos hallon (R. idaeus). Bladen är oftast fem- eller sjufingrade och småbladen är tydligt skaftade. Stiplerna är linjära. Björnbär blommar från juni till augusti med vita eller rödlätta blommor. Frukterna är glänsande svarta eller rödsvarta och sitter kvar på blomaxeln även när de är mogna.
Björnbär kan förväxlas med blåhallon (R. caesius), men den senare har blådaggiga frukter, årskott med tunna borstlika taggar och trefingrade blad. Hybrider mellan blåhallon och björnbär är kända.
Utbredning. Björnbär är vanligast i södra Sveriges kusttrakter, från Bohuslän till Uppland, men förekommer också längre norrut.
Användning. Flera av småarterna har mycket goda frukter som lämpar sig väl till sylt och saft, de är också goda att äta färska men mognar ofta mycket sent på året.
Övrigt. Björnbär kan föröka sig könlöst och bildar ett stort antal apomiktiska småarter. Namnet Rubus fruticosus är ett samlingsnamn som tidigare användes.
I Sverige finns ett drygt trettiotal småarter som betraktas som tämligen distinkta. De sammanförs i sektionen Rubus av undersläktet Rubus. Dessutom finns ett tjugotal krypbjörnbär (Rubus subg. Rubus sect. Corylifolii) vilka tidigare gavs det gemensamma namnet Rubus coryliifolius. Krypbjörnbären har uppstått genom korsningar mellan de egentliga björnbären och blåhallon (R. caesius). Systematiken inom denna grupp är mycket svårbemästrad.
Etymologi. Det vetenskapliga namnet fruticosus betyder busklik, eller rik på kvistar, och syftar på växtsättet.
