|
Beskrivning. Hjortron är en låg flerårig ört som kan bli knappt tre decimeter hög och som har krypande jordstam. Bladen är njurformade och fem- till sjuflikiga. Hjortron börjar blomma i maj i södra Sverige, i norr i juni-juli med stora vita blommor som oftast sitter ensamma. Blommorna är enkönade och arten är tvåbyggare, det vill säga att han- och honblommor sitter på olika exemplar. Frukterna är stora och välsmakande, först röda och omslutna av foderbladen men som mogna gula, saftigt mjuka och fria från de nedböjda fodren. Hjortron kan knappast förväxlas med andra arter, den känns igen på de enkla, flikiga bladen, de enkönade blommorna och de gula frukterna. De två andra arterna i släktet som är örter,stenbär (R. saxatilis) och åkerbär (R. arcticus), har tre fingrade blad och röda frukter.
Utbredning. Hjortron är vanlig  på mossar och myrar från fjällen och ända ner i Småland, den förekommer också längre söderut men är där mindre vanlig.
Första fynduppgift publicerades år 1638 i Francks Speculum Botanicum (Nordstedt 1920).
Användning. Hjortronets frukter används mest till sylt eller mylta, men kan även användas till likör. Hjortron var omtyckta redan under 1700-talet och Linné berättar att man sände "en ofantlig mängd syltade hjortron" från Västerbotten till Stockholm varje år. De ansågs också vara nyttiga och Hoffberg (1792) skriver att de "kyla och rena bloden" och är "i febrar, skjörbjugg och lungsot nyttige".
Övrigt. Hjortron blommar tidigt och frostskadas lätt, varvid fruktsättning uteblir. Under hjortronår däremot kan det bli mycket bär, hjortronåret 1966 uppskattades Sveriges totala hjortronskörd till cirka 1200 ton, enligt Armfelt Hansell (Bärboken, 1969).
Etymologi. Artnamnet chamaemorus kommer av grekiskans khamai (på marken, låg) och moron (mullbär). Namnet syftar troligen på bladens och fruktens ytliga likhet med mullbär (Morus) och Linné anger i sin beskrivning av hjortron i Flora Lapponica att den har "Bär af ett mullbärs storlek".
| 
